UNIKABOXEN besöker Strängnäs Domkyrka

Ett verk av många arkitekter med början 1250

Jag tror inte att det finns någon medeltida kyrka på Svensk mark, som undgått mer eller mindre omfattande ombyggnationer på grund av tidens, genom århundradena, förändrade behov och trender. Detta gäller i synnerhet våra domkyrkor. Efter att Gustav Vasa kastat ut den universella katolska kyrkan på 1500-talet och den nya nationella kyrkans behov av tidsenliga symboler under stormaktstiden på 1600-talet, skedde en förändring av i princip hela kyrkobetåndet. En förändringsiver som eldades på av förbättrade ekonomiska resurser i landet och kyrkans förändrade ställning som nationsbärare.

Detta pågick långt in på 1900-talet, men 1800-talets förändringar, när det gäller våra viktigaste symboler för Kristendomen, våra domkyrkor, präglades av en mans idéer, nämligen arkitekt Helgo Zetterwall. Så här beskriver Erik Bohrn arkitekten i artikeln Zetterwalls planerade restaurering av Strängnäs domkyrka publicerad i skriften Fornvännen 1948(43), s. 141-148:

Det torde knappast ha funnits någon, som i så stor utsträckning som Helgo Zetterwall satt sin prägel på det samlade beståndet av medeltida domkyrkor i vårt land. Som bekant äro Lunds, Uppsala och Skara domkyrkor i sitt nuvarande skick i icke obetydlig omfattning att anse som verk av Zetterwall. Dessutom byggdes tornet till Linköpings domkyrka efter hans ritningar. Västerås domkyrkas restaurering på 1850-talet var Zetterwalls första självständiga arbete av detta slag; dock har denna kyrka senare på nytt omdanats. Vi finna sålunda, att av våra medeltida domkyrkor är det endast Visby, Växjö och Strängnäs, som undgått att restaureras av Zetterwall. Och dock var det icke långt ifrån att även Strängnäs blivit en Zetterwallskatedral. Denna arkitekt hade nämligen till kyrkans restaurering utarbetat planer, vilka gillats av såväl domkapitlet som överintendentsämbetet. Det torde vara av ett visst intresse, att nu då Zetterwalls restaurering av Uppsala domkyrka genom planerna på en förnyad restaurering av nämnda byggnadsverk lagts i stöpsleven, göra restaureringsobjektet för Strängnäs domkyrka till föremål för en kortare granskning. Den 7 januari 1875 beslöt domkapitlet anmoda Zetterwall att utarbeta planer till domkyrkans restaurering. Denne åtog sig uppdraget, och den 1 november samma år var förslaget färdigt. Överintendentsämbetet gillade detta vad beträffar de föreslagna åtgärderna, och domkapitlet synes ha anslutit sig till sakkunskapens uttalande. Det fanns sålunda goda utsikter, att Zetterwalls planer skulle komma till utförande. Så blev dock inte fallet. Den 9 februari 1876 tillkännagav biskopen i domkapitlet, att under hand meddelande ingått, att någon framställning från Kongl. Maj:t till riksdagen rörande anslag till domkyrkans restaurering inte vore att förvänta. Och därmed var den restaureringens saga all.

Oavsett vilken relation man har till dessa förändringar, dessa årsringar på ett historiskt byggnadsverk, var Zetterwalls förslag ändå en ansats till att återskapa en medeltida och sammanhängande arkitektonisk helhet, förvisso på bekostnad av några stiltypiska årsringar, men ändå tilltalande. Se bilden ovan.

400 år i nationen Sveriges tjänst

Strängnäs Domkyrka är en pampig byggnad både exteriört och interiört. Exteriört har tornet oavsett tycke och smak med sin tornhuv ritad av Carl Hårleman och uppförd av byggmästare Peter Gerdes 1739-1745, blivit ett landmärke och en symbol för staden. Ursprungligen var denna barockmössa helt förgylld och måste ha signalerat makt och härlighet på ett närmast provocerande sätt, i en tid då fortfarande strikta begränsande lagar kontrollerade religionsutövandet i landet. Nedan en schematisk beskrivning av utvecklingen fram till religionsfrihet, som första gången stadsfästes i lag 1951.

KOLLEKTIVET ÄR VIKTIGARE ÄN INDIVIDEN

INDIVIDEN ÄR VIKTIGARE ÄN KOLLEKTIVET

1600-tal

1700-tal

1800-tal

1900-tal

2000-tal

Enhetlighet utan undantag

Lagfäst i 1634 års Regeringsförordning § 1

Enväldet och det absolutistiska synsättet tolererade inga avvikande religioner från den enda rätta läran, dvs. den lutherska. Religionen höll samman samhället.

Efterlevnaden av den religiösa enhetligheten kontrollerades både av staten och kyrkan. Oliktänkande straffades med dödsstraff, böter, fängelse, landsförvisning etc.

Häxprocesserna under andra hälften av 1600-talet får ses mot bakgrund av kyrkans och religionens starka inflytande. Kyrkan ansåg att häxeri var att anse som ett religionsbrott och straffades därför hårt.

Enhetlighet med kontrollerade undantag

Frihetstiden kännetecknades av fortsatt enhetlighet i synen på religionen.

1726 års Konventikelplakat samt 1720 års Regeringform § 1 förbjöd sammankomster utanför kyrkan under den vanliga gudstjänsttiden och var tydliga tecken på detta.

Gustav III hade efter sin statskupp 1772 en mer praktisk inställning och ville inte att religionen skulle hindra utlänningar från att söka sig till Sverige.

År 1781 infördes därför toleransediktet och året därpå 1782 års judeplakat, som gjorde det tillåtet för Judar och Katoliker att bosätta sig i Sverige, men med begränsade medborgerliga rättigheter.

Successiv utökad tolerans under långsamma former

1809 års Regeringsförordning § 16 innehöll en antydan till medborgerliga fri- och rättigheter, men det var ännu inte tal om någon total religionsfrihet.

Utvecklingen mot ett alltmer demokratiskt samhälle, ledde med tiden till en ökad sekularisering och att kyrkans makt minskade.

Konventikelplakatet avskaffades 1858 och frikyrkor bildades under andra hälften av 1800-talet.

Andra liberala reformer på religionsfrihetens område var dissenterlagarna på 1860- och 1870-talen, som gav en viss lagstadgad religionsfrihet.

Frihet till/från religionen lagfästs. Sekulariseringen är ett faktum

Reformarbetet med 1809 års Regeringsfördning tog fart först efter andra världskriget.

Kraven på ett bättre skydd för de medborgerliga fri- och rättigheterna var starka på grund av de dåliga erfarenheterna från kriget, där fri- och rättigheterna hade kränkts gång på gång.

1948 års FN deklaration,
1950 års Europakonvention och
1951 års religionsfrihetslag tillförsäkrade alla svenska medborgare religionsfrihet.

Diskussioner om ett särskiljande mellan kyrka och stat förekom under hela seklet.

Separation mellan kyrka och stat. Religiös mångfald

Separationen mellan kyrkan och staten genomfördes den 1 januari 2000.

Politisk enighet i frågan uppnåddes först på 1990-talet.

Svenska kyrkan är inte längre en statskyrka. Sedan 2000 gäller en ny lagstiftning kring trossamfund i det svenska samhället, som ersätter 1951 års religionsfrihetslag.

Religionsfriheten lagfästs idag i 1974 års Regeringsförordning (2:1) och Europakonventionen (art. 9).

Diskussioner på flera områden kring religionsfrihetens gränser pågår.

En pragmatisk beskrivning av den Svenska Statskyrkans uppkomst efter Gustav Vasas nationella revolution och de 400 åren i nationens tjänst.

Signalerar makt och lydnad

Inne i denna treskeppiga hallkyrka är rymden, skapad av de väldiga valven, iögonfallande och får mig att känna mig, som en liten liten del av någonting enormt, nästan oändligt. Längs bägge långsidorna finns påkostade gravkor där de första stammar från slutet av 1200-talet och är samtida med den ursprungliga kärnkyrkan, medan de yngsta är från 1700-talet och samtida med den nuvarande tornhuven. Även om Strängnäs domkyrka kanske är en av landets bäst bevarade, där de olika årsringarna tydligt framgår, domineras ändå kyrkan av dess spegling av 1600-talet och den feodala furstemaktens suveränitet och härlighet. Nedan i mitten det Gyllenhielmska gravkoret uppfört i slutet av 1300-talet, men som fick sin nuvarande barocka utformning på 1600-talet. Riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm, halvbror till Gustav II Adolf, begravdes här 1651 i det nydekorerade koret. Porträttskulpturer är utförda av skulptör Henrik Damer från Lübeck och det snirkliga järngallret skapades av Jöran Möller. Stuckatören Daniel Anckerman fullädade detta barockkor med sina vägg- och takreliefer.

I den halvcirkelformade korgången bakom högaltaret har tre medeltida gravlock från biskopsgravar murats in i den inre korväggen. Locket på bilden ovan till vänster tillhör självaste Kort Rogge. Resultatet var en del i det restaureringsarbete som pågick mellan åren 1907-1910 och som delvis var baserat på Zetterwalls förslag från 1880-talet. Stilrent, avskalat och sakralt, men dessa medeltida biskopar porträtteras på ett lite annorlunda sätt i en artikel publicerad i Populär Historia 14 mars 2001 av Anna Larsdotter, journalist och författare:

Stridbara biskopar

Säg biskop – och vi tänker på milda äldre herrar som blitt leende försöker vandra den smala vägen mellan att vara kyrkans överhuvuden och dess främsta PR-män. Men på medeltiden var en biskop en person med enorm social status, politisk och ekonomisk makt, och inte sällan också militär. Det sågs visserligen inte med blida ögon av påven, men det hände att biskoparna själva deltog i strid. Ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna var en av dem, han som i februari 1457 kom ridande med sitt folk över Mälarens is från Västerås. Kung Karl Knutssons mannar sov vid Eldsundet, där de överraskades.

Kungen själv hade övernattat under tak i Strängnäs, och kom ridande ut till sina trupper, när han fick hästen skjuten under sig; och det var denna situation som gjorde att han för andra gången flydde från Sverige. En annan krigisk ärkebisp var Gustav Eriksson Trolle, som dog av de sår han fick under slaget vid Öxnebjerg. Och gick en biskop inte själv ut i strid, kunde han ändå från sina maktrevir beordra ut hela bataljoner mot en eller annan misshaglig person. Rik var han nästan alltid. Någon handels- eller industristad har detta aldrig varit, men Strängnäs domkyrka ägde redan i början av 1300-talet stora egendomar av utsökt bördig mark, och biskopen hade rätt att driva in skatt från bönderna. Det var ständiga trätor om detta – biskop Thomas hade sin beskärda del av dem – men som vanligt var det skatteverket som brukade vinna. Och biskopen fick behålla hälften av vad han drev in – tills det bestämdes att han fick behålla allt. En biskop uppbar också hälften av alla rättsligt ådömda böter, och böter var ett vanligt straff. (Och vanligare blev det, med den statuten.)

Ofta rikskansler

Biskopen i Strängnäs var dessutom ofta – och alltid under 1400-talet – också Sveriges rikskansler. Han blev allt mäktigare i takt med att kungen blev svagare, och under detta sekel var det ibland inte mycket bevänt med kungens makt. Det var det sekel när kung Karl Knutsson kvad: När jag var herre till Fogelvik, då var jag både mäktig och rik. Men när jag blev konung av Svea land, då blev jag en arm och olyckliger man.

Men i Strängnäs är det inte utanför någon biskop Thomas borg som man på nationaldagen samlas och delar ut flaggor, och kören som då sjunger heter inte Thomaskören, lika lite som stans bästa hotell heter Hotel Thomas. I Strängnäs heter borg, kör, hotell och det mesta andra som gör anspråk på att vara det allra bästa Rogge, som i Kort Rogge, biskop av Strängnäs och en av vårt lands mer kraftfulla historiska personligheter.

Han var född i Stockholm omkring år 1425 av svensk mamma och tysk pappa, som var förmögen och verksam som Stockholms stadsbyggmästare. Sonen Conrad (Kort) var begåvad och fick studera utomlands; efter examen vid Leipzigs universitet doktorerade han år 1460 i kanonisk rätt vid det berömda Perugia-universitetet. Hans anförande vid det tillfället finns bevarat och har kallats ett av den svenska humanismens främsta (och första) dokument. Det är eleganta och galanta fraser enligt tidens lite fotskrapande maner – här talar en internationellt bildad renässansman, som vet vad tillfället kräver. Men det är också roligt och lite rörande hur han småskryter över sin svenskhet och namnger sina svenska rådgivare och lärare, som han kallar ”lysande herrar”.

Juridisk avskrift

I ett annat dokument ger han oss en sällsynt skymt av en lärd mans vardag på medeltiden – det är på slutarket av hans egenhändiga avskrift av ett juridiskt verk från Bologna, där det diskuteras huruvida en kristen har rätt att begära ränta på lån. Innan Kort tar nattmössan på och går och lägger sig, skriver han:

”Denna disputation avskrevs och fullbordades av mig, Konrad Rogge, från goternas frejdade rike, mot slutet av mina studier, år 1460, den 23 oktober, i nattens andra timma, då min lampa ännu hängde till hälften full av olja, i universitetet i Perugia, hos universitetets och studiernas rektor magnificus, nämligen herr Domenico di Torta Grassa från Ancona, vars vän och ständige matlagskamrat jag då var. Varefter jag lämnade det gamla lärdomssätet, sedan min tid där fullbordats. Lovad vare Gud, Amen.”

Man riktigt hör hur mycket han älskar Perugia. Hädanefter tycks han också ofta och med kärlek och saknad ha tänkt på sina sex år i Italien.

År 1464 blir han ärkedjäkne i Uppsala, och fem år senare ber kung Karl Knutsson honom att medla i Lübeck, där svenskar och danskar skall förhandla om sina mellanhavanden. Rogges första försök som diplomat misslyckades emellertid.

Han var en bit in på de femtio när han blev en driftig och dynamisk biskop av Strängnäs, där han framförallt satt sina spår som boksamlare och byggare. Böcker var hans passion, och han hade från Italien med sig verk av Caesar, Cicero och Petrarca. I medeltidens Sverige var detta kulturella sensationer, ett land där böcker överhuvudtaget var dyrbara – en enda volym kunde kosta lika mycket som en mindre gård. De som fanns i Strängnäs domkyrka var fastkedjade vid läspulpeterna och kallades därför catenati – av det latinska ordet för kedja.

Rogges bibliotek blev grundstommen till en tidig svensk internationell boksamling som genom tiderna skulle svälla av många donationer, inte minst från andra strängnäsbispar. Och när tryckerikonsten år 1476 kom till Sverige, så var det till Strängnäs den kom. Det var en tysk som hette Gotman Ravensburg som kom hit som agent för tryckerifirman Schöffer i Mainz. Han var präst och blev kanik i Kort Rogges domkapitel, och han var förmodligen till stor hjälp när Rogge på 1480-talet lät trycka en mässordning för stiftet, och senare ett brevarium för de kyrkliga ritualerna.

Det är mitt ibland gravarna på domens kyrkogård som Roggeborgen står, vårt enda medeltida biskopspalats, större än Glimmingehus; 34 x13 meter och 16,5 meter högt. En del har det förstås ändrats, för det har genom tiderna både varit förfallet och använt för de mest skilda ändamål.

Men från 1626 gjorde Gustaf II Adolf det till gymnasium – det blev landets näst äldsta – och från 1850 var det högre allmänt läroverk. Det är tre våningar högt, och i tredje våningen fanns åtta skottgluggar, så brant vinklade mot marken att borgen skulle kunna försvaras mot fiender nere på gården genom att man kastade ner stenar eller sköt pilar. På samma våning satt också biskopens latrin, som en stor fågelholk utanpå huskroppen, med fritt fall ner till marken.

En igenmurad dörr vetter mot kyrkan och visar att det har funnits en förbindelsegång mellan Rogges hem och hans arbetsplats, förmodligen en pelargång efter italienskt mönster, som den som förde påven mellan Sant’ Angelo och Vatikanen.

Problem med styresmän

Kort Rogge hade sina bekymmer med landets styresmän. Till att börja med hade han haft ett bra samarbete med riksföreståndaren Sten Sture d ä, men snart hopade sig misshälligheterna, och bland annat blev Rogge inblandad i en trist rättsaffär, där han anklagades för medansvar till ett dråp. Det gjorde att när rådsherrarna hade tröttnat på Sturens maktspel och ville kalla in Hans från Danmark – i Sverige blev han Johan II – så förenade sig Rogge med dem. Bara för att strax därpå få ångra sig, för det visade sig ha varit ett dåligt beslut, och Hans var inte en bit bättre än Sten Sture hade varit. Och när Hans beslutar sig för att slå ihjäl den gamle riksföreståndaren, har han gått för långt. Slugt säger Rogge till Hans, enligt den historiska anekdoten, att ett ruttet ägg som bara ligger där orört inte luktar, så länge det är helt.

Medeltidens Superman

Och om nu det är en legend, så är det inte den enda som Rogge inspirerat, för han var en medeltidens Superman. Han byggde en fem kilometer lång tunnel under Mälarens vatten till sitt slott på Tynnelsö, säger folktraditionen, och den var helt fodrad med koppar. Folk har stått och stampat på marken vid domkyrkan och alldeles tydligt hört hur det givit eko därunder.

Och i silverkammaren i samma domkyrka förvaras ett par skor som tillhört en biskopsskrud. Rogges tofflor, säger folk. Tog han på sig dem, kunde han flyga fort och vart han ville. Kanske skapades den tron redan under hans livstid, eftersom han så ofta överraskade prästerskapet med sina oväntade inspektionsresor.

Halshöggs i Stockholm

De tre biskoparna som efter Rogge fick bo i hans borg gick det inte alls bra för. Mats Gregersson Lillie halshöggs på Stortorget, som det första offret i Stockholms blodbad år 1520, och hans huvud placerades mellan hans ben, något som bara hände med de mest vedervärdiga brottslingar. I stället för att få vila bland värda kolleger i Strängnäs domkyrka, spreds hans aska för himlens alla vindar från backen på Söder i Stockholm där missdådarlik brändes.

Hans efterträdare hette Magnus Sommar, och han blev avsatt sommaren 1536, varefter Gustav Vasa snabbt som tanken infann sig och lade beslag på allt hans silver och guld och till och med Magnus signetring – vilket alltsammans hamnade i kungens skattkammare i Stockholm, enligt anteckningar redan den 3 augusti samma år.

Sedan tog Botvid Sunesson vid, men honom tyckte Gustav Vasa inte heller om, för han hade motsatt sig kungens äktenskap, när han efter andra hustruns död omgående hade gift sig med hennes unga systerdotter Katarina Stenbock. Så Botvid hamnade i en fängelsehåla på Gripsholms slott.

Det var år 1555. Och då var det för länge sedan slut på den långa epok när en biskop i Sveriges land var en man att räkna med.

Mästerverk av dåtidens främsta konstnärer

Framme vid högaltaret står ett av Sveriges största altarskåp. Skänkt av den mäktige Biskop Rogge. Ett magnefikt konsthantverk skapat någon gång mellan 1480 och 1490. Motiven utanpå skåpet är hämtade från julevangeliet och i öppnat läge kan besökaren följa passionshistorien, allt från tillfångatagandet i Getsemane, förhöret inför Stora rådet, Pilatus dom, gisslandet, törnekröningen, Golgotavandringen, korsfästelsen, döden och fram till gravläggningen. Centralt porträtteras korsfästelsen. Konstverket tillverkades i Bryssel och levererades till kyrkan 1490.

De olika ansiktena är otroligt levande med naturliga miner och anletsdrag. Små skulpturer i miniatyr där särskilt kvinnoporträtten imponerar.

Även ett andra altarskåp beställdes och levererades till kyrkan 1515. Även detta från Bryssel. Tillverkat mellan åren 1507-1508 i Jan Bormans atelé. Skåpet är numera placerad efter högkorets sydvägg och bildar en vacker fond till Sten Sture den äldres sarkofag i grön marmor, med den gyllene hjälmen, uppförd 1774 på uppdrag av Gustav III. Mitt emot sarkofagen ett riktigt stormakts monument med häst och ryttare för att hedra Karl IX, som dog 1611. Framför detta svulstiga minnesmärke en mycket vacker och finstämd gravtumba över Johan III:s dotter Elisabeth, mer känd som Isabella Johansdotter. Ett barn som Johan fick med drottning Katarina och som dog blott två år gammal. Det vackra kalkstensarbetet räknas som ett av Sveriges tidigaste barnporträtt. Gravtumban är utförd 1580 av den Nederländske stenhuggaren och arkitekten Willem Boy på uppdrag av fadern, Kung Johan III. Den är tillverkad i öländsk kalksten, helfiguren överst är huggen av alabaster, med huvudet på en tofsprydd kudde och enligt tidens sed klädd i en vuxen dams dräkt. Baksidans latinska text lyder i översättning: Det kungliga barnet Isabella, en gång sina föräldrars hopp, ligger i denna lilla grav, av marmor täckt. På jorden förunnades hon ett kort livsspann, för att hon desto längre skulle vistas i himlen inför Gud.

Kalkmålningarna på valvbågen in till högkoret utfördes i samband med det arbete som startade 1448. Biskop Sigge Ulfsson Sparre lät då uppföra ett mångkantigt högkor med tillhörande sakristia. Högaltaret invigdes den 23 juni 1462 av biskopen och dekorationerna tillskrivs den så kallade Strängnässkolan. Mellan åren 1986-1991 gjordes en omfattande rengöring av kalkmålningarna, som vitkalkades på 1600-talet och som åter togs fram i slutet av 1800-talet.

Generellt för 1400-tals måleriet är att motiven hämtades från tryckta och väl spridda förlagor. När konsten att trycka på papper etablerade sig i Europa på 1400-talet, blev det enklare att arbeta med förlagor. Mest känd är den träsnittsbok från 1400-talets mitt, som kallas Biblia pauperum, de fattigas bibel. Det är en sammanställning av bibelillustrationer med parallella motiv ur gamla och nya testamentet. Boken spreds i olika upplagor över Europa från omkring 1460. Historiska Museet förklarar på sin hemsida beteckningen de fattigas bibel;

...innebar givetvis inte att det handlade om någon billig pocketbok, utan det var en bildbibel som skulle användas av "de fattiga i anden", till exempel de sockenpräster som behövde hjälp att lägga ut texten för sin församling.

Var Strängnässkolan hämtade sin inspiration ifrån är inte dokumenterat, men man vet att Albertus Pictor flitigt använde Biblia pauperum för sitt måleri under 1400-talets senare del och början av 1500-talet. Strängnässkolan var säkert inspirerad och delaktig i någon av de många målarskolor som under mitten av 1400-talet verkade i Mälardalen. I en jämförelse med Överselö kyrka, som vid tiden var en del av Strängnäs stift och med samtida kalkmålningar, finns en del likartade drag. Till exempel den rika ornamentiken med stiliserade blom- och bladmönster medan de stora helgonbilderna i stort format i valvkapporna saknas i Strängnäs domkyrka. Kanske fanns de även här, men städadess bort i samband med avskaffandet av helgondyrkan på 1500-talet.

Ovärderliga skatter - Vem betalade?

Förutom finansiering av själva bygget och former för drift och förvaltning skulle varje kyrka dekoreras på ett för ändamålet speglande sätt. Att anlita dåtidens förnämsta konstnärer och hantverkare var naturligtvis mycket kostsamt. Till detta behövdes rika och investeringsvilliga donatorer, eller stiftare som det också kallades. Investeringsviljan skapades genom att predika om våra synder och behovet av botgöring. Genom goda gärningar kunde medeltidens människor få förlåtelse för sina synder. Genom att donera pengar till kyrkan kunde stiftaren vara säker på att inte bli bortglömd av eftervärlden och att insatsen förhoppningsvis skulle bli avgörande på Domens dag och resultera i själens eviga salighet. Beskrivs av Historiska museet på följande sätt:

Under senmedeltiden tilltog bruket av avlat. Avlat innebar att det inte räckte med att bikta sig och ta emot förlåtelse för sina synder. Man var också tvungen att genom handling visa sin ånger, så kallad botgöring. Den som hann dö innan botgöringen hade fullgjorts fick sig en reningstid i skärselden. Från dessa plågsamma syndastraff kunde man få befrielse genom goda gärningar. Att be böner inför vissa heliga bilder, göra en pilgrimsfärd, eller bidra med arbete eller pengar till en kyrkas byggnad eller inredning var några exempel på goda gärningar. Följden blev att kyrkorna fick många målningar, altarbilder och liturgiska skrudar från ångerfulla syndare som gärna köpte sig fria från skärseld och helvete.

Biskop Kort Rogge

Under sin tid som Biskop i Strängnäs var han förmodligen en av de mäktigaste i riket med kontroll över självaste Kungen. Hans bildning och humanistiska idéer gjorde honom tidigt till en maktfaktor och hans betydelse i störtandet av Sten Sture den äldre efter 27 år på tronen är förvisso inte kartlagt, men han var inte sen att byta sida och stötta den nya Kung Hans och hans strävan att bevara Kalmarunionen. Kung Hans blev inte lånvarig på tronen och redan 1501 återtog Sten Sture kungamakten i Sverige. Samma år dog Biskop Rogge och det blev början på slutet för biskoparnas dominans i Sverige och starten på det som skulle leda till den Svenska nationella och Lutheranska kyrkan på initiativ av Kung Gustav Vasa. I Strängnäs finns dock mycket som minner om den mäktige Biskopen. I sakristian tillsammans med Karl IX:s begravningsregalier återfinns i ett väggfast medeltida skåp två par liturgiska skor som kan ha tillhört Rogge. I folkmun råder det inget tvivel om att detta är Biskop Rogges tofflor, bild oven till höger. Bilden ovan i mitten är en medeltida herrskapsbänk. En bänk, som även den, många gärna vill tillskriva den omskrivna Biskopen.

Ovan en samling träskulpturer av skilda slag. Längst till vänster St:a Katharina av Alexandria sannolikt tillverkad i Lübeck 1430-1440. Hon är en av de fyra huvudjungfrurna, virgines capitales och en av de fjorton nödhjälparna, helgon som var särskilt åkallade under senmedeltiden, för hjälp mot olika sjukdomar och olyckor. Längst till höger en skulptur föreställande S:t Erik. Arbetet utfört i slutet av 1400-talet av Lübeckmästaren Bernt Notke.

Ovan en kalkmålning på en av väggarna i kyrkans norra del. Gömd bakom inventarier och nästan osynlig för besökare. Bilden är märklig och svårtolkad för en oinvigd. I förgrunden tycker jag mig se en Jesusfigur som visar vägen och bakom skymtar soldater och en fjärran stad. Nedan kanske något som är lika märkligt, men lättare att koppla till tradition, seder och bruk. Karl IX:s begravningsregelier i den nedre sakristian.

Förutom en mängd intressanta byggnadsdetaljer och adelsvapen finns ett tredje medeltida altarskåp av hög kvalitet. Ett altarskåp som får mig att tänka på skåpet i Nederluleå kyrka. Det skåpet byggdes i Antwerpen omkring 1520. Samma Holländska leverantör försåg Storkyrkan i Stockholm med ett liknande skåp. Kanske har de skapat och levererat även detta vackra altarskåp. Bild nedan till höger.

På kultursidorna i Sundsvalls Tidning publicerades den 19 maj 2012 en belysande artikel av Anna-Maria Wiklund, som handlar om kyrkans bibliotek:

I Strängnäs domkyrka doftar det av medeltidens samlade lärdom. I gravkoret som tillhör drottning Kristinas lärare Johannes Matthiae finns ett av landets äldsta bibliotek. Här ryms ett par tusen handskrivna och tryckta böcker från 1400 - 1700-talen, däribland en och annan riktig godbit.

Domkyrkobibliotekets äldsta skrift är en lagkommentar från 1376, och äldst bland de tryckta böckerna är en utgåva från 1468 av kyrkofadern Augustinus skrifter. Givetvis dominerar religiös litteratur med biblar, gudstjänstordningar, predikningar och böner. Men här finns också historia, juridik, filosofi, medicin, matematik och grammatik, liksom antikens klassiker av Aristoteles och vältalighetsgurun Cicero. Skönlitteraturen är ovanlig men den finns, som "Sehr Herzliche Schöne", dikter och dramatik av den tyske mästersångaren Hans Sachs, som Richard Wagner porträtterar i operan Mästersångarna i Nürnberg. Från början var ju detta lärarnas och prästernas utbildningsbibliotek eftersom kyrkan bedrev all högre utbildning. 1626 kom ett gymnasium till Strängnäs, och då började ett läroverksbibliotek byggas upp parallellt.

– Det gjordes även försök att lägga samman de två biblioteken, men då ingrep Gustav III och skrev att de skulle ha var sin katalog. Vi är den enda plats i landet där domkyrko- och läroverksbiblioteken inte är sammanslagna, säger Ragnhild Lundgren.

De 3700 titlarna är bundna i knappt 2000 volymer enligt tidens sed att binda ihop flera mindre verk i samma bok. De har klarat krig och eldsvådor; en och annan är svedd i kanten och träpärmar har krackelerat av värme.

En helig plats redan på Vikingatiden

Runt och inmurade i domkyrkan återfinns sju runstenar. Eller snarare fragment av runstenar. De flesta har daterats till mitten av 1000-talet. Hela trakten kring Strängnäs är av kulturhistoriskt intresse på flera sätt. De tidigaste spåren av människor i bygden finns på Stenhuggarmon i Åker där fynd hittats som går tillbaka till en forntid 6000 år f.Kr. Inte långt härifrån finns den runstenstäta Selaön och mellan Strängnäs och Mariefred bodde enligt arkeologen, historikern och författaren Mats G Larsson, Vikingahövdingen Ingvar den Vittfarne, som nämns på många runstenar, de så kallade Ingvarstenarna. 25-30 runstenar som berättar om Vikingahövdingen Ingvar och hans Vikingatåg omkring 1040 till Särkland, en fornnordisk benämning för de muslimska regionerna kring Kaspiska havet. Stenarna är resta över män som avlidit på denna ödesdigra resa, som slutade efter strider i vad man förmodar vara Georgien. På Bengans Historiesidor kan du läsa mer om denna märkliga expedition. Tre av de runstensfragment som idag finns att beskåda i och kring kyrkan, Sö277, Sö279 och Sö281, berättar om Invars Vikingatåg och hedrar de män som dog i främmande land. En av dem Sö277 anses av Mats G Larsson faktiskt vara rest av hans Far och Mor och den enda stenen som hedrar Ingvar själv.

Sommaren 2002 gjordes några märkliga fynd i Lunda, Strängnäs socken. Catharina Ingelman-Sundberg skrev följande i sin artikel i SvD 17 november 2002: Att området är något utöver det vanliga blev klart i somras när man grävde fram en tre centimeter hög gudastatyett av förgylld brons. Den lilla mansfiguren med styrkebälte och händerna på magen för tankarna till den berömda Fröstatyetten från Rällinge i Södermanland och Kymbofyndet, en statyett som hittades i Västergötland. Även på dessa platser har människorna stänkt offerblod och blotat för äringen och fruktbarheten.
Men här utanför Strängnäs har man helheten; offerplats, bosättning, gravfält och verkstäder. Något som motsvarar Lunda har aldrig tidigare påträffats i Sverige.

Det blev sammataget tre intressanta mansfiguriner som hittades vid utgrävningarna. Fynden och ett första försök att placera Lunda och figurinerna i en kulturhistorisk kontext gjordes av Gunnar Andersson i Fornvännen 2003, Journal of Swedish antiquarian research.

En orsak till att Strängnäs och området kring Strängnäs tidigt blev en viktig plats och centrum både före och efter Kristendomens intåg förklaras av läget. Platsen ligger mycket strategiskt i skärningspunkten mellan land- och vattenvägar och centralt mellan Södermanlands inland och Mälardalen. När Kristendomen kom till vårt land var det mer regel än undantag att på de gamla offerplatserna bygga den nya tiden främsta symboler, kyrkorna.

År 1080 reste den Engelske missionären Sankt Eskil från Tuna, som senare blev Eskilstuna, för att kristna de starkt asatrogna Strängnäsborna. På offerritsplatsen, där Strängnäs domkyrka nu ligger, stenades Sankt Eskil. Enligt en sägen avled han senare i närheten av Sankt Eskils källa utanför staden. På 1100-talet uppfördes, på offerritsplatsen, en stavkyrka i trä för att hedra martyren, troligen med vikingatida bladslingor som ornament. Genom de utgrävningar som gjorts i områdena i och kring Strängnäs vet vi att här varit en mötesplats av betydelse långt tillbaka i tiden. Flera kyrkor byggs här under 1100-talet. Bland annat på Fogdön, Selaön och i Mariefred där Kärnbo sockenkyrka uppfördes. Idag är kyrkan blott en ruin med en vacker runsten inmurad i vapenhusets grundmur. Se bilder till höger. Strängnäs omnämns också som biskopssäte i Florensdokumentet, en förteckning av den kyrkliga indelningen i Norden författad av en Benediktinermunk i Italien 1120.

Omkring 1250 kom Dominikanerna till Strängnäs och började bygga ett konvent* på platsen. Etableringen omfattade naturligtvis en kyrka. Den nya kyrkan byggdes omkring den befintliga träkyrkan, så att man kunde fortsätta fira gudstjänster där under byggnadstiden. Det var genom munkarna vi lärde oss att använda det nya byggnadsmaterialet tegel och när man började uppföra den nya större kyrkan, blev det naturligt att använda den nya tekniken.

*Konvent. Under början av 1200-talet växte en ny form av ordensliv fram, de så kallade tiggarordnarna, till vilka räknas franciskanorden, dominikanorden, karmelitorden och augustinerorden. Tiggarkonventen skilde sig från de äldre klostren genom att man försörjde sig genom insamling och tiggeri. Medlemmarna benämndes "bröder" och "systrar", till skillnad från munkar och nunnor, då deras livsstil skilde sig markant från det strängt isolerade livet i klostren. Konventen var öppna och fungerade ofta som härbärgen och som mötesplats för bl.a. stormän. Till skillnad mot i klostren var dessa inte bundna till det konvent där de avlagt sina löften, utan till en geografisk provins med flera konvent. Bröderna, som vandrade mellan konventen, var samtliga prästvigda, för att kunna betjäna befolkningen med mässa, dop och begravning. Systrarna levde ett mer klosterlikt liv.

En vintermarknad nämns i Södermannalagen 1327; Köptingsfriden i Strängnäs inträder om fredagskvällen efter askonsdagen och varar till på vita söndagens kväll. Hela den Sörmländska lagsagan* höll här på medeltiden ett gemensamt ting, Samtinget. Detta pågick ända fram till att lagsagan ersattes av de första rikstäckande lagarna och hovrätten, som skapades i början av 1600-talet. Samtinget samlade människor från hela Södermanland och blev ett naturligt tillfälle för en marknad, som överlevde själva tinget. Domkyrkan och andra kyrkliga och kulturella institutioner har för sin utveckling varit beroende av dessa sammankomster genom seklerna och naturligtvis var platsens dragningskraft en anledning till att den från första början valdes ut av klosterordnar och missionärer. Strängnäs stadsrättigheter är kända dokumenterade sedan 1336. I kyrkogårdsparken finns gräsbeuxna högar söder och nordväst om kyrkan. Några är möjligen förhistoriska gravhögar medan andra troligen bara är bergknallar eller romantiserande gravhögar, som till exempel högen på bilden nedan med biskop Pehr Thyselius gravmonument i marmor uppfört på 1830-talet.

Fler spännande kyrkor hittar du på unikaboxen.net/kyrkor